FluffFluff

Ja då sitter man i bilen på väg upp till Blekinge på en student som jag vill gå på, men inte riktigt har tid att gå på. Men trångsint som far är så tvingade han mig att följa med ändå, dock vet han inte om att vi ska upp klockan åtta imorgon bitti, inte än i alla fall. Så nu har jag ungefär två timmar framför mig i en dryg jävla bilresa och skriver detta endast i underhållningssyfte.

Så jag tänkte skriva en liten berättelse för att få tiden att gå lite snabbare. Jag vet dock inte vad jag ska skriva om, så jag tänkte bara kötta loss i lite liftarens-anda. Så vi kan ju börja som en liten dagbok och jag ska beskriva hur min dag har varit hittills. Jag vaknade runt åtta på morgonen av att Carros lillebror Nils-Emil skrek så det var öronbedövande. Carro är för övrigt mitt ex som tog studenten igår och jag följde med henne ut och beslutade mig för att slagga där istället för att åka hem och sova. Nils-Emil är hennes lillebror som ni förstod, han är runt ett och ett halvt och har precis fått vattenkoppor därav det gälla skriket.

Regnet smattrade utanför glasdörren till hennes rum och det strömmade in ett dystert och mörkt ljus genom mellanrummen i persiennerna. (Det måste bara tilläggas att vi precis blev omkörda av en Hemglassbil). Efter ett tag slutade den lille att skrika och både jag och Carro kunde somna om och sova fram till klockan elva då min käre far (märk väl ironin i min skrivning) ringde och undrade var jag var, vilket jag tyckte var sjävlklart eftersom att jag hade sagt till honom att jag antagligen skulle sova hos Carro så sent som dagen innan och även innan jag lämnade huset för att ta mig till Carro. Efter lite debatterande med min far sade han barskt att jag skulle vara hemma till klockan ett varpå jag svarade jakande och somnade gott om.

Fem i ett vaknade jag igen helt av mig själv denna gång och var så långt ifrån klarvaken man kan vara men jag kunde trots detta inte somna om. Efter att ha rullat runt lite i sängen och kliat mig lite på pungen så grabbade jag tag i telefonen och ringde hem till mamma, den enda som skulle kunna förstå att jag inte hinner med att åka upp till Blekinge på student och sen hem igen så jag är hemma till klockan ett. Hon var väldigt förstående och sade att det var okej för hennes del om jag stannade hemma. Men som ni vet sitter jag nu i bilen så riktigt så väl gick det ju inte.

Det slutade med att mamma kom och hämtade mig hos Carro runt två och sedan bar det av till systemet för att inhandla lite alkohol för morgondagen och sedan hem packa lite och sen bar det av till nuet.

Ibland önskar man att man hade en liten sådan tumme dom har i liftarens guide till galaxen så man bara kunde peka med den på en bil som kör i motsatt riktning och åka med dem tillbaka till Malmö, dock vet jag inte om det är en så bra idé med tanke på att jag har den blekaste aning om var jag har min handduk.

Ursäkta uppehållet, vi stannade för att äta lite glass och köpa en kopp kaffe. Under tiden ni väntade fick ni lyssna på ett stycke ur Beethovens nionde symfoni. Glassen var god och kaffet var välbehövt, och nu åter till historien...

Efter långt letande hittade jag min handuk och insnurrad i den låg faktiskt en sådan liftartumme, så nu sitter jag i lastutrymmet på en lastbil och det är bäckmörkt, inte så farligt kallt men ändå lite kyligt. Lite regn sipprar in genom ett litet hål i taket och droppar i jämn takt på lådan brevid mig. Jag är helt omringad av lådor i olika storlekar och former, säkert hundra stycken, men de är alla igentejpade och med en massa text på något språk jag inte har sett förut. Jag försöker tyda det men förgäves, men det tycks stå samma sak på alla lådor så antingen är det en innehållsförteckning för vad som finns i lådan eller någon slags instruktioner för hur man hoppar fallskärm.

Jag hoppas att jag är på väg åt rätt håll så att jag inte liftade med lastbilen framför oss. Jag tar upp min telefon och upptäcker till min förvåning att jag inte har någon täckning, det lilla sken min telefon avger är inte till så stor nytta men jag använder den ändå som en ficklampa när jag reser mig upp och utforskar lastutrymmet jag har hamnat i. Jag går mellan en massa lådor och inser snart att utrymmet är mycket större än vad jag föreställt mig...

...To be continued...