En annorlunda bilfärd (del 2)
Och här kommer nu den efterlängtade fortsättningen...
När jag säger mycket större menar jag MYCKET större, vi snackar alltså flera kvadratkilometer. Detta var inte bara ett lastutrymme, det var en hel lagerlokal fylld i dess hela volym med lådor. Lådor i tusental om inte hundratusental fyllde rummet och det fanns precis lagom med utrymme mellan de staplar med lådor så att det bildades en smal gång. Nu undrar ni säkert hur jag kunde komma fram till att rummet var så stort. En teori är att jag gick runt i denna lagerlokal i flera timmar och utforskade, det gjorde jag inte, jag hittade nämligen en ljusknapp eller närmare bestämt en dimmer. Vad det spelar för roll vet jag inte ännu, men av vad jag har lärt mig av att läsa böcker så spelar även den minsta detaljen stor roll ibland. I just detta fallet var det kanske för att jag under ett flertal minuter roade mig med att leka med denna dimmer. Mörkare, ljusare, mörkare, ljusare, mörkare, ljusare, mörkare, ljusare, mörk.. Ja, ni förstår nog.
Efter att ha fått skratta av mig lite fattade jag ett mycket klokt beslut, jag tog min vattenflaska och drack, en hel del faktisk. Jag var nog mycket törstigare än vad jag trodde. Så med endast några droppar vatten kvar fick jag myror i brallan och sprang runt bland lådorna, klättrade upp på dem. Detta var då ingen lätt uppgift med tanke på hur väl dessa var staplade, och på mycket hög höjd dessutom. Om ni förresten undrar hur det kändes att teleporteras från vår bil till lastbilen så kändes det ungefär som en blandning av följande; att förvandlas till en citron, att flyga med bara armarna när man samtidigt sjunger vaggvisor med en potatis i munnen och att bli trampad på svansen. Dessutom kittlar det till i vänster lilltå en stund efteråt.
När jag tröttnat på att leka King Kong bland lådorna släckte jag igen och kröp tillbaka till hörnet dit jag hamnat när jag liftade och somnade.
Jag vaknade med ett ryck när en illasmakande varelse knuffade mig på axeln för att se om jag var ätbar, jag försökte skrika men lyckades inte särskilt väl utan bara visslade. Han sa något till mig, något jag inte förstod, och började gå sin väg. Det kanske nu kan tilläggas att det var ljust i lagerlokalen. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag försökte att tolka det han sade till mig. Antingen var det ”Hörru, följ med här!” eller så var det ”Förlåt för att jag väckte dig men du såg så god ut. Somna du om!”. Vilket av dem det var kunde jag inte avgöra så jag somnade om.
En halv minut senare väcktes jag av samma illasmakande varelse som innan, så jag antog att han menade det första jag gissade på. Så där sprang jag som en svans efter honom i ett par minuter innan vi kom fram till en hissdörr och han tryckte på knappen för att få hissen att komma till just detta plan. Det var inte förrän nu jag på riktigt övergav min teori om att det var en lastbil jag befann mig på…
Även detta to be continued...
När jag säger mycket större menar jag MYCKET större, vi snackar alltså flera kvadratkilometer. Detta var inte bara ett lastutrymme, det var en hel lagerlokal fylld i dess hela volym med lådor. Lådor i tusental om inte hundratusental fyllde rummet och det fanns precis lagom med utrymme mellan de staplar med lådor så att det bildades en smal gång. Nu undrar ni säkert hur jag kunde komma fram till att rummet var så stort. En teori är att jag gick runt i denna lagerlokal i flera timmar och utforskade, det gjorde jag inte, jag hittade nämligen en ljusknapp eller närmare bestämt en dimmer. Vad det spelar för roll vet jag inte ännu, men av vad jag har lärt mig av att läsa böcker så spelar även den minsta detaljen stor roll ibland. I just detta fallet var det kanske för att jag under ett flertal minuter roade mig med att leka med denna dimmer. Mörkare, ljusare, mörkare, ljusare, mörkare, ljusare, mörkare, ljusare, mörk.. Ja, ni förstår nog.
Efter att ha fått skratta av mig lite fattade jag ett mycket klokt beslut, jag tog min vattenflaska och drack, en hel del faktisk. Jag var nog mycket törstigare än vad jag trodde. Så med endast några droppar vatten kvar fick jag myror i brallan och sprang runt bland lådorna, klättrade upp på dem. Detta var då ingen lätt uppgift med tanke på hur väl dessa var staplade, och på mycket hög höjd dessutom. Om ni förresten undrar hur det kändes att teleporteras från vår bil till lastbilen så kändes det ungefär som en blandning av följande; att förvandlas till en citron, att flyga med bara armarna när man samtidigt sjunger vaggvisor med en potatis i munnen och att bli trampad på svansen. Dessutom kittlar det till i vänster lilltå en stund efteråt.
När jag tröttnat på att leka King Kong bland lådorna släckte jag igen och kröp tillbaka till hörnet dit jag hamnat när jag liftade och somnade.
Jag vaknade med ett ryck när en illasmakande varelse knuffade mig på axeln för att se om jag var ätbar, jag försökte skrika men lyckades inte särskilt väl utan bara visslade. Han sa något till mig, något jag inte förstod, och började gå sin väg. Det kanske nu kan tilläggas att det var ljust i lagerlokalen. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag försökte att tolka det han sade till mig. Antingen var det ”Hörru, följ med här!” eller så var det ”Förlåt för att jag väckte dig men du såg så god ut. Somna du om!”. Vilket av dem det var kunde jag inte avgöra så jag somnade om.
En halv minut senare väcktes jag av samma illasmakande varelse som innan, så jag antog att han menade det första jag gissade på. Så där sprang jag som en svans efter honom i ett par minuter innan vi kom fram till en hissdörr och han tryckte på knappen för att få hissen att komma till just detta plan. Det var inte förrän nu jag på riktigt övergav min teori om att det var en lastbil jag befann mig på…
Även detta to be continued...
Kommentarer
Trackback
