En annorlunda bilfärd (del 2)
När jag säger mycket större menar jag MYCKET större, vi snackar alltså flera kvadratkilometer. Detta var inte bara ett lastutrymme, det var en hel lagerlokal fylld i dess hela volym med lådor. Lådor i tusental om inte hundratusental fyllde rummet och det fanns precis lagom med utrymme mellan de staplar med lådor så att det bildades en smal gång. Nu undrar ni säkert hur jag kunde komma fram till att rummet var så stort. En teori är att jag gick runt i denna lagerlokal i flera timmar och utforskade, det gjorde jag inte, jag hittade nämligen en ljusknapp eller närmare bestämt en dimmer. Vad det spelar för roll vet jag inte ännu, men av vad jag har lärt mig av att läsa böcker så spelar även den minsta detaljen stor roll ibland. I just detta fallet var det kanske för att jag under ett flertal minuter roade mig med att leka med denna dimmer. Mörkare, ljusare, mörkare, ljusare, mörkare, ljusare, mörkare, ljusare, mörk.. Ja, ni förstår nog.
Efter att ha fått skratta av mig lite fattade jag ett mycket klokt beslut, jag tog min vattenflaska och drack, en hel del faktisk. Jag var nog mycket törstigare än vad jag trodde. Så med endast några droppar vatten kvar fick jag myror i brallan och sprang runt bland lådorna, klättrade upp på dem. Detta var då ingen lätt uppgift med tanke på hur väl dessa var staplade, och på mycket hög höjd dessutom. Om ni förresten undrar hur det kändes att teleporteras från vår bil till lastbilen så kändes det ungefär som en blandning av följande; att förvandlas till en citron, att flyga med bara armarna när man samtidigt sjunger vaggvisor med en potatis i munnen och att bli trampad på svansen. Dessutom kittlar det till i vänster lilltå en stund efteråt.
När jag tröttnat på att leka King Kong bland lådorna släckte jag igen och kröp tillbaka till hörnet dit jag hamnat när jag liftade och somnade.
Jag vaknade med ett ryck när en illasmakande varelse knuffade mig på axeln för att se om jag var ätbar, jag försökte skrika men lyckades inte särskilt väl utan bara visslade. Han sa något till mig, något jag inte förstod, och började gå sin väg. Det kanske nu kan tilläggas att det var ljust i lagerlokalen. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag försökte att tolka det han sade till mig. Antingen var det ”Hörru, följ med här!” eller så var det ”Förlåt för att jag väckte dig men du såg så god ut. Somna du om!”. Vilket av dem det var kunde jag inte avgöra så jag somnade om.
En halv minut senare väcktes jag av samma illasmakande varelse som innan, så jag antog att han menade det första jag gissade på. Så där sprang jag som en svans efter honom i ett par minuter innan vi kom fram till en hissdörr och han tryckte på knappen för att få hissen att komma till just detta plan. Det var inte förrän nu jag på riktigt övergav min teori om att det var en lastbil jag befann mig på…
Även detta to be continued...
En annorlunda biltur.
Ja då sitter man i bilen på väg upp till Blekinge på en student som jag vill gå på, men inte riktigt har tid att gå på. Men trångsint som far är så tvingade han mig att följa med ändå, dock vet han inte om att vi ska upp klockan åtta imorgon bitti, inte än i alla fall. Så nu har jag ungefär två timmar framför mig i en dryg jävla bilresa och skriver detta endast i underhållningssyfte.
Så jag tänkte skriva en liten berättelse för att få tiden att gå lite snabbare. Jag vet dock inte vad jag ska skriva om, så jag tänkte bara kötta loss i lite liftarens-anda. Så vi kan ju börja som en liten dagbok och jag ska beskriva hur min dag har varit hittills. Jag vaknade runt åtta på morgonen av att Carros lillebror Nils-Emil skrek så det var öronbedövande. Carro är för övrigt mitt ex som tog studenten igår och jag följde med henne ut och beslutade mig för att slagga där istället för att åka hem och sova. Nils-Emil är hennes lillebror som ni förstod, han är runt ett och ett halvt och har precis fått vattenkoppor därav det gälla skriket.
Regnet smattrade utanför glasdörren till hennes rum och det strömmade in ett dystert och mörkt ljus genom mellanrummen i persiennerna. (Det måste bara tilläggas att vi precis blev omkörda av en Hemglassbil). Efter ett tag slutade den lille att skrika och både jag och Carro kunde somna om och sova fram till klockan elva då min käre far (märk väl ironin i min skrivning) ringde och undrade var jag var, vilket jag tyckte var sjävlklart eftersom att jag hade sagt till honom att jag antagligen skulle sova hos Carro så sent som dagen innan och även innan jag lämnade huset för att ta mig till Carro. Efter lite debatterande med min far sade han barskt att jag skulle vara hemma till klockan ett varpå jag svarade jakande och somnade gott om.
Fem i ett vaknade jag igen helt av mig själv denna gång och var så långt ifrån klarvaken man kan vara men jag kunde trots detta inte somna om. Efter att ha rullat runt lite i sängen och kliat mig lite på pungen så grabbade jag tag i telefonen och ringde hem till mamma, den enda som skulle kunna förstå att jag inte hinner med att åka upp till Blekinge på student och sen hem igen så jag är hemma till klockan ett. Hon var väldigt förstående och sade att det var okej för hennes del om jag stannade hemma. Men som ni vet sitter jag nu i bilen så riktigt så väl gick det ju inte.
Det slutade med att mamma kom och hämtade mig hos Carro runt två och sedan bar det av till systemet för att inhandla lite alkohol för morgondagen och sedan hem packa lite och sen bar det av till nuet.
Ibland önskar man att man hade en liten sådan tumme dom har i liftarens guide till galaxen så man bara kunde peka med den på en bil som kör i motsatt riktning och åka med dem tillbaka till Malmö, dock vet jag inte om det är en så bra idé med tanke på att jag har den blekaste aning om var jag har min handduk.
Ursäkta uppehållet, vi stannade för att äta lite glass och köpa en kopp kaffe. Under tiden ni väntade fick ni lyssna på ett stycke ur Beethovens nionde symfoni. Glassen var god och kaffet var välbehövt, och nu åter till historien...
Efter långt letande hittade jag min handuk och insnurrad i den låg faktiskt en sådan liftartumme, så nu sitter jag i lastutrymmet på en lastbil och det är bäckmörkt, inte så farligt kallt men ändå lite kyligt. Lite regn sipprar in genom ett litet hål i taket och droppar i jämn takt på lådan brevid mig. Jag är helt omringad av lådor i olika storlekar och former, säkert hundra stycken, men de är alla igentejpade och med en massa text på något språk jag inte har sett förut. Jag försöker tyda det men förgäves, men det tycks stå samma sak på alla lådor så antingen är det en innehållsförteckning för vad som finns i lådan eller någon slags instruktioner för hur man hoppar fallskärm.
Jag hoppas att jag är på väg åt rätt håll så att jag inte liftade med lastbilen framför oss. Jag tar upp min telefon och upptäcker till min förvåning att jag inte har någon täckning, det lilla sken min telefon avger är inte till så stor nytta men jag använder den ändå som en ficklampa när jag reser mig upp och utforskar lastutrymmet jag har hamnat i. Jag går mellan en massa lådor och inser snart att utrymmet är mycket större än vad jag föreställt mig...
...To be continued...
